Tänk er att alla omkring er vet era fel och dom måste förklara dom för er så dmo är säkra på att ni också vet vad ni gör fel, så har det varit för mig så länge jag kan minnas. 

Om jag skulle få något nytt som kostade lite extra så fick man kommentarerna : men hur har ni råd med det, hur tänkte ni nu, varför ska du ha det? 

Ingen sa någonsin åh va roligt! Så man kände ju inte precis någon glädje över att få saker längre.

När jag gick i sjätte klass gick jag i grupp terapi för barn som levt i missbruk. 

Min styvpappa var spelberoende och ganska aggressiv på grund av detta. 

Han var väldigt elak och jag kan inte ränka ala gånger han drog i mig och skicka upp mig på rummet, ibland bara för att jag sa att jag saknade min pappa..

Min mamma och han fick ett barn tillsammans, Min halvlillasyster.

Så då i familjen var vi: Styvpappan, mamma, min bror , jag & min halvlillasyster.

Det var tack vare min låtsas pappa som vi flyttade ner till Skåne. Jag är född i Småland egentligen. Han tyckte vi inte hade tillräckligt med släktingar där vi bodde. Det var nog 4 gången vi flyttade tror jag och då var jag runt 6-8 år. 

Huset vi flyttade till och min halvlillayster föddes i visade sig innehålla mögel så vi fick bo hos mormor och morfar tills vi hittade ett hem. 

Och min låtsas pappa visade ingen förbättring så mamma kastade till slut ut honom. 

Nu några år senare bor dom ihop igen men han är en helt annan människa, han är frisk nu och vi har extremt kul tillsammans. Det är väldigt skönt när en sjuk människa går från sämre till bättre    

Just nu sitter jag hos N och spelar fotboll på ngt tv spel x) nhl 12 eller elva heter det kanske? aja ska vara lite social nu, vi hörs imorgon bloggisen    

Mina föräldrar skiljde sig när jag var väldigt liten så jag har inte precis något minne av dom när dom var tillsammans, jag bor nu med min mamma i Skåne och min pappa bor med sin nya familj i Stockholm. I hela mitt liv har jag försökt flytta upp till honom och han har alltid sagt att jag är välkommen upp men ändå har jag blivit kvar där jag mådde kasst! När jag skulle välja gymnasium så såg jag min chans att få flytta upp till min saknade pappa men då träffade jag en kille.. Och jag föll direkt. 

Jag tog ett gymnasium nere i Skåne och får leva med att se min pappa var tredjemånad i två-tre dagar.. men jag vill inte lämna denna killen för när jag blev puttad till botten så höll han om mig och berättade att för honom var jag HANS topp. Tack vare honom är jag där jag är idag och vi är fortfarande tillsammans nu snart två år senare, vi har ändå fått utstå väldigt mycket, jag som mådde psykiskt dåligt av min familj som tryckte ner mig, det faktum att jag använde sprit som hjälpmedel mot smärta, en nära vän till mig bröt ner mig så jag gick sönder. Och mycket mer.. vi har även tagit en paus..  

Han ville ha pausen eftersom han inte visste om han älskade mig längre och jag förstår det jag var inte på toppen då..

Så när jag kom hem gick jag till min kompis och söp ner mig med vin  för jag hade så ont! Men han började smsa direkt och frågade saker som hur det var med mig och jag blev så jävla arg! hur tror han jag mår tänkte jag! Men på kvällen började han berätta vad det var jag gjort fel och jag lovade att jag inte skulle göra om de och han sa att han saknade mig, Det gjorde väldigt ont när han sa de.. Jag grät i två dagar i sträck, men han smsade mig varje dag, förutom en,  och sen så frågade han på den fjärde dagen av vår paus om jag fortfarande älskade honom och jag svarade att ja det är klart jag gör om du inte förstår de! 

Och han svarade med : åh jag vill ha tillbax dig om du inte förstår de!

Vi smsade hela den kvällen. Nästa morgon skrev han jag älskar dig och ville jag skulle komma till honom och det gjorde jag. Det var i samma veva min mamma fick hudcancer.. Men ända sen den dagen vi gick tillbaka till varandra har det bara varit bättre och bättre. 

Jag berättade aldrig för min mamma om pausen eftersom hon bara hade sagt att det var lika bra och kommit med kommentarer som gjort mig ledsen.. Hon gör det nog inte medvetet hon bara är sån.. 

Att skriva om det får verkligen minnena att komma tillbaka men dom gör en starkare